I mitten på 70-talet föddes vår dotter Johanna. Vi var mycket friluftsintresserade och var gärna u te på skidturer. 
Sune hade lagt slalomskidorna på hyllan efter många års tävlande och under ”lumpartiden” övergått till längdskidåkning. 
Det gav sig naturligt att göra pulka till barnet för att kunna ta henne med på turerna. Kombinationen jakt- och skidintresse fick oss att börja fundera på att bli med hund. En korthårig Vorsteh införskaffades. Tanken var att hunden skulle bli Sunes jaktkompis och även hjälpa oss att dra pulka med barn. 

Vi var inte så kunniga på hundkontroll, så den j-a pulkan slog runt titt som tätt med ungen i. Det var inte roligt för Johanna och det var inte roligt för oss och hunden. Med hjälp av bilder på transportslädar från Alaska och Canada och med hjälp av en av våra största Slädhundsprofiler på den tiden började vi skissa på en släde som kunde passa oss. Annes pappa hade sågverk och snickeri och kunde med stor skepsis hjälpa oss. Gamla hockey-klubbor var materialet till alla stolpar. Plywood var lättast att böja så det användes till medar. Storleken på släden bestämdes av barnvagnens liggöverdel och första släden var ett faktum. Tanken med släden var att den skulle vara bredare och därmed stabilare än en pulka. Projektet lyckades och släden fungerade alldeles förträffligt. 

Snart ville fler i vår omgivning ha likadana slädar och produktionen i byn Saivomuotka kunde starta. Första serieproduktionen bestod av fem (5) slädar. Byborna tyckte inte vi var kloka som började göra slädar som hundar skulle dra och som vi knöt ihop med snören. Det kunde väl inte vara något att satsa på. Det visade sig att allt inte var så klokt. Hockey-klubborna förstörde frässtålen på snickeri- maskinerna så det var ingen hit. Vi förstod att vi måste byta material och köpte in björk som fick 

torka en sommar innan den sågades och kördes in i snickeritorken. Resultatet blev det bästa tänkbara att bygga slädar av. 
Materialet gav oss också namnet till släden och vår firma, BJÖRKIS. 

Snabbt tog Sunes tävlingsinstinkter över. Så fort hunden var gammal nog att tävla med blev det hundkörning i Nordisk stil dvs med pulka. Det blev en till hund i familjen och en slädhundförare föreslog att Sune skulle prova att köra på någon slädhundtävling. 
Sagt och gjort. En till hund lånades in och Sune ställde sig på släden iförd sina tävlingstrikåer från skidåkningen samt löparskor. 
Han blev i princip utskrattad av de andra deltagarna i dunjackor och täckbyxor, men vad gjorde det när det var resultatet som räknades. Första tävlingen i slädhundstil var 1984 och tävlingen var ett klubbmästerskap och segern var ett faktum. 
Första priset var en vacker Dasslykta i handsmidd koppar som tillsammans med många fler likadana lyktor pryder vårt hem och vår stuga. Nästa tävling kom att bli ett Nordiskt mästerskap i Jakobstad i Finland som även var ett finskt mästerskap. 
Sune vann racet och lärde känna en av våra bästa vänner Pål Andersen från Norge. Pål kom att hålla oss med hundar under alla tävlingsår. 

Under den här tiden var tre-spann slädhund en inkörsport till sporten. Du kunde ha två hundar och låna in en tredje för att kunna deltaga i slädhundstävlingar. Sporten kunde växa. Åren gick och reglerna ändrades. Det blev fyr-spann, sex-spann, åtta-spann osv. Tre-spann blev juniorklass och med ens började deltagar antalen på tävlingarna att minska. Samtidigt började kraven på tävlings- deltagarna och hundhållningen ändras. När det gäller hundhållning är det helt klart till det bättre. Men när det gäller utrustning är vi inte helt övertygade. 

Från 1978 och tjugo (20) år framåt var Fjälldraget årets höjdpunkt. Fjälldraget var en tävling som genomfördes under tre dagar i ospårad fjällterräng med orientering och var ca 15 mil långt. Varje ekipage bestod av två förare och olika antal hundar. 
En-spann, två-spann och fler-spann. Varje ekipage skulle ha med sig mat och utrustning för tre dagar. Övernattning i tält och avslutningen var en stor fest för deltagare och anhöriga. Vilken härlig tid! Draghundsveteranen Allan Erkki introducerade Sune i klassen en-spann brukshund (schäfer) och det Allan inte kunde var inte värt att veta. Senare kom kompisarna att heta Sven-Erik Fjellborg, Bengt-Erik Olofsson och tillsist när Sune blev lite mer orkeslös på skidor,Henrik Taube, Rune Haugmo och Lars Lind med lite större hundspann. Det är lite trist att Fjälldraget inte kan få så många deltagare så att det kan genomföras. Det var en bra tävling för alla. Det fanns även en sk turklass där man fick ta det lite lugnare och som inte var riktigt lika långt men ändå krävde sin man.. 

Det var inte bara slädar som saknades på den svenska marknaden när vi började. De första selarna köpte vi från USA. 
De var gjorda för pälsade hundar och vi körde ju fågelhundar. Så fortsättningen blev att börja producera selar som passade våra hundar. 

Slädarna utvecklades och de första tobogan-slädarna byggdes för två slädhundförare som körde från Sälen till ishavet. Tävlingsslädarna utvecklades och vi var alldeles för långt före vår tid med high-tech slädar vilket också bidrog till att vi valde att bara producera slädar i björk. Våra slädar i plast och aluminium blev kritiserade och förbjudna på den ena tävlingen efter den andra så till slut valde vi att ge upp och hänge oss till det som är svårt för många att åstadkomma. Slädar av trä för vanligt folk till vettiga priser. 

Tävlandet blev mindre för Sune när yngsta dottern Lisa började tävla. Hon började köra hund redan i förskoleåldern i mitten på 80-talet. Den första barnsläden byggde vi för Lisa för hennes första vinter. Det började med babyliften i släden och till vintern, 1-år gammal så stod hon på släden själv. Vi insåg snabbt att det var viktigt att barn ska stå bredbent på släden för att hålla balansen, så juniorsläden som vi byggde när Lisa var ca tre år byttes snabbt ut mot en vuxen modell. Lisa var framgångsrik och tog över tävlingssidan från pappa Sune helt. Det blev många mästerskapstitlar här också. 

Nu har både Sune och Lisa lagt hundkörningen på hyllan. Sune för att tiden inte räcker till och Lisa för att hon inte har möjlighet att hålla sig med så många hundar som krävs. Lisa och storasyster Johanna tillsammans med hennes man Thomas har även varit engagerad av Greyhoundracing. Lisa har idag två whippets som heter Carry On Supreme Esteem "Summit" och Carry On I´m Sorry He´s mine "Bronco". Johanna och Thomas har en pensionerad greyhound som heter Crimdon Limye och en liten Kleinspitz "Diva".